Järnbrist, blodbrist, anemi, det har jag, och doktorn tror att det kan vara orsaken till min huvudvärk och det skulle ju även förklara min trötthet. Jag var tydligen totalt tömd så en behandling på ett halvår trodde han på. Jag ska oxå tro på det och inte googla mer för eftersom jag är en mästare på att måla fan på väggen så har jag snart drabbats av både det ena och det andra. Men på måndag morgon gör jag ett besök till på sjukan och sen börjar jag stoppa i mig järn och sen kan det bara bli bättre känner jag :)
Jag är vanvettigt rädd för att bli sjuk och det hör ihop med att jag och barnen bor själva. Ingen mer vuxen så om jag sviktar så blir det så dramatiskt och hjälp måste tillkallas...därför går jag sällan till farbror doktorn. Om det funkar så ställer jag mina diagnoser själv, men nu hade jag fel.
Julia har fått överta Kalles förkylning så alltså ingen skola idag. Morgonkaffet har hon druckit upp och tar sig nog en tupplur snart. Jag laddar lite för ett besök på Vimmerby Hälsocentral, inget favoritställe precis men nödvändigt. Konstant huvudvärk i 1 1/2 vecka nu efter en huvudsvärksattack som var ond och otäck. Den vill inte ge med sig och både syn, koncentration och ork försvinner. Jag har ingen aning alls själv och det känns nog värst.
I eftermiddag tänker jag ta jobbhelg, det känns som om det kan bli en lugn sådan.
Mot Sherwood-skogen!! Nej, just det...mot Stadshuset (nästan samma sak, laglöst)! Jag ska sitta där i eftermiddag och förhoppningsvis säga nåt bra, fast huvudvärken begränsar tankeverksamheten :(
Jag har tagit en kort promenad i det fuktiga vädret, ack så skönt det skulle vara om vintern kunde vara såhär.
En ledig dag har passerat, en lugn sådan. Jag dras med en irriterande huvudvärk och efter en riktigt smärtsam attack förra veckan så ska jag kolla upp den på fredag och det ser jag inte fram emot. Om det är nåt jag undviker så är det läkarbesök, lite sjukligt det där men jag vet att det hänger ihop med alla besök och vistelser på sjukhus innan och efter Julia ploppade ut. Hon är på korttids och jag saknar henne <3
Och apropå kyla så kostar jag på mig en återblick, utsikten på bilden njöt vi av efter en dag vid sjön i somras. Vi träffade på en av Julias personal och en fd. kollega till mig som bjöd hem oss på fika.
jaha, nehe...det här skulle ju ha publicerats från mobilen igår men det lyckades jag tydligen inte med :(
Jaja, försöker väl igen nån dag.
Bilden föreställer mitt fönster, i vårt nya hem. Flytten hit knäckte mig nästan och hade det inte varit för Lina&Kalle så hade den knäckt mig. Utan överdrift. All kärlek till er <3
För övrigt skiner solen, fantastiska höst! Kalle snorar och jag har ont i huvudet.
Jaha, och vad hände här då? Hjärnsläpp? Ja, det skulle man kunna kalla det. Jag tänker så mycket och så fort men skriver långsammare så då tappar jag tålamodet och skriver ingenting :) Varför? För att jag slutat röka. Det är asjobbigt!! Men det går. Men det är tröttsamt.
Haha, det där vet jag inte när jag skrev men hjärnsläppet verkar förbli konstant. Likaså rökstoppet, 7 månader på fredag YEAH!!
Jag ska nog börja skriva här igen, det är mycket som ska ut nu :)
För ett tag sen hittade jag en FUB-grupp på Facebook och blev jätteglad, flera tusen personer med liknande erfarenheter som man kan få tips och feedback ifrån! Tänkte jag. Men jag sjönk istället, det är så mycket elände som beskrivs, så mycket tråkigheter och många är så trötta, uppgivna, missnöjda med i stort sett hela samhället. Man litar inte på myndigheter, beslutsfattare eller personal. Mammor är det som skriver, de få män som gör inlägg skriver en blänkare om nåt nytt lagförslag eller så. Min ångest och mina nojjor om framtiden för Julia känns som en piss i havet i jämförelse. Eller har jag skygglappar på? Är det såhär? För isåfall vet jag inte vad vi är dömda till. Jag känner ju igen allt dom skriver om, men sätter ju inte så gärna ord på det, av självbevarelsedrift antagligen
Sen hittade jag en tidskrift, Föräldrakraft. Men fick ingen kraft av den heller, bara ytterligare belägg för att livet ska bli ett helvete. I en artikel tex så skriver man om det tunga föräldraansvaret som knäcker föräldrar och att stödinsatser måste bli bättre. Sen läser jag en annan artikel, då ska regeringen utreda och komma tillrätta med föräldrar som skor sig på sina barn ekonomiskt. HAHA vafan tror dom!! Vem tror att nån vill ha ett barn med funktionshinder?? Vem tror att man vill ha ett jobb som asssistent till sitt eget barn?? Och vem i helvete tror att man blir rik på det?!
Om jag ska försöka samla mina tankar så känns det ju lite cyniskt som att jag har tänkt fel, jag borde inte ha lagt pengar på livet utan på framtiden. Vi borde ha tryckt ihop oss en liten lägenhet, inte haft bil utan sparat pengarna till Jullan, för nu när hon ska flytta hemifrån så kommer hon alltid att få leva på existensminimum och jag kan inte bidra med nåt för jag kommer inte heller att ha råd med det. Mammor till funktionshindrade barn jobbar för det mesta deltid, för att kunna ta hand om sitt barn oxå. Om hon ska flytta in i en gruppbostad så betalar man tydligen så mycket i hyra att det blir inte mycket över till annat. Kronor per kvadrat gäller tydligen inte! Och vad är det jag ska lämna över henne till, ett liv som styrs av en kommuns ekonomi? Ett boende som styrs av tillgången på personal? En fritid som ska begränsas av regler som nån annan bestämmer?! Vilket jävla straff för att hon föddes funktionshindrad!! Vem står för medbestämmandet? Inte hon iallafall.
Livet är inte alltid som i Köping och lingonen är många och dom som sitter på stjälkar som kan gå av. Och nej, jag är inte bitter, än.
det är styrkan på mina nikotinplåster, jag måste ha dom några veckor till och ska sedan trappa ner till svagare styrka. Frågan är hur det varit utan dom, för även med dom så är hela jag en katastrof. Det är därför jag inte skriver så mycket här, det går inte. Jag har rökt i 33 år, cirka gurka en ask om dagen. Nu vill jag inte det längre, jag vill verkligen inte, vill inte vara rökare! Jag mår inte bra som rökare.
Nikotin är ett nervgift, herregud varför gör man ens cigaretter! Ett nervgift som man blir beroende av, det är sjukt och det är så jag måste tänka för jag vet att det här blir svårt. Svårt för mig, svårt för min omgivning...jag hoppas att Kalle och Julia orkar det här tillsammans med mig. Min avgiftning kan man t.om läsa om, trött, nedstämd, okoncentrerad, ont i kroppen, ont i munnen, klåda och utslag. Sanslöst vansinnigt och jag får leva för en timme i taget.
Helgen som gått har varit helt hemsk, det är värst hemma för här finns alla vanor :(
Jag ångrar sååå mycket att jag tog bort korttidshelgen för Julia. Jag brukar boka av dom vid storhelger när jag är ledig men hon hade haft det så mycket bättre där i helgen. Jag kan ju inte begära att hon ska ta hänsyn till mig och jag har inget som helst tålamod och har svårt att överhuvudtaget vara det minsta glad.
Jag sitter och tittar på bilder just nu som gör mig glad. Bilden här under är från förra sommaren när Kalle och jag var i Sthlm. Vi turistade och tog en fikapaus vid Djurgårdsbron :) jag kommer ihåg hur bra jag mådde just då, solen sken, vattnet kluckade omkring oss och fikat smakade fantastiskt! Men jag kommer oxå ihåg att jag tyckte det var så bra att man fick röka där, det fanns askkoppar på borden...I sommar hoppas jag på samma känsla, men utan cigaretter.
joo, vi äter och umgås! Jullan frossar i sitt godisägg och det är lika bra det så det tar slut nån gång :) Jag äter oxå godis för jag tänker som så att godis är bättre än cigaretter och det får vara så nu! Snart två veckor som rökfri och varje dag är en kamp men den här gången ska jag banne mig lyckas!!
Påsk för mig har aldrig betytt nåt särskilt, godisägg och lite god mat...det är väl allt. Jag har ofta jobbat och det brukar vara en trevlig helg att tillbringa där. Lite extra mys. Faktiskt hade jag gärna jobbat den här helgen. Mina barn har det bra ändå.
Alla människor som är beroende av hjälp från nån annan borde få medalj, att ha ett funktionshinder som gör att man måste förlita sig på den människan som ska hjälpa en och framförallt alla dessa olika människor som ska hjälpa en det tål att tänkas på lite mer. Jag vet hur jag vill att Julia ska få ha det men undrar ibland om det är möjligt
.
näe, nu fortsätter vi att äta och mysa :) och är tacksamma för att vi har varandra.
Vi äter alltid middag tillsammans här hemma och det är för det mesta lugnt och skönt. Jag gillar när vi sitter ner alla tre och pratar. Men Kalle har för det mesta ätit klart före oss och vill helst gå tillbaka till sin grotta ;) jag brukar be honom sitta kvar lite och så oxå idag. Efter en stund reste han på sig och tyckte att han kunde få gå med orden: "du har ju Jullan att prata med", och det har jag ju! :) Därefter utspelade sig följande middagskonversation:
M: hur har din dag varit Julia?
J: Åh, en sån natt...sjunger hon.
M: vad har du gjort i skolan då?
J: taxi 78.
M: vad fick ni för mat i skolan?
J: 10 vindruvor.
...och så fortsatte det i den stilen. Iochförsig passar det mig bra just nu, att sluta röka tar på mitt intellekt, jag har svårt att koncentrera mig och sitter gärna i min egen lilla värld :)
bättre än cigaretter? :)
En vän till Julia har lämnat jordelivet. Honom tänker vi på lite extra.
24 mars 1997, det var då vi fick träffa Kalle första gången <3 imorgon har det redan gått 16 år! :)
Grattis till oss och Grattis på din dag Carl, Kalle, Kallan, Kallis, Karla...ja kärt barn har många namn :)
Han är den bästa killen jag vet och hur han stått ut med oss tre damer i alla år är för mig en gåta, men sån tur för oss att vi har honom. Att se minstingen bli stor är ju speciellt och det nyper lite i hjärtat. Men det ska bli mig ett sant nöje att få fortsätta umgås med honom! Jag är så jäkla glad för att jag får vara hans mamma!
Jag jobbar ju imorgon så det blir ingen sång eller paket på sängen här och det svider lite men firad blir han ju iallafall och vi träffas på kvällen :) Sin present har han redan fått tack vare alla inblandade och jag vet att han är mer än nöjd. Så nöjd att han lovat att gå ut med soporna så länge han bor hemma ;)
Jag börjar med att skicka en tanke och en varm kram till en arbetskamrat som pga den förbannade snön halkat och brutit armen <3 vi kommer att sakna dig dom här veckorna.
Jag väntar in Julia nu och hoppas resan hem går bra, det snöar fortfarande och jag vet att det är halt på vägarna. Skolan tycker att hon kan vara hemma imorgon, hon är trött och jag tror dom. Det märks nog mer när hon är där att veckorna med influensa och förkylning tar ut sin rätt. Lilla stumpan <3
Men hon har iallafall varit på bra humör för tack vare snön så tror hon att det snart är jul igen, det spelas julsånger och när jag kom från jobbet härom kvällen hade mormor fått hämta upp julpapper ifrån källaren så dom kunde slå in gamla leksaker. Julia satt lycklig med en hög julklappar framför sig och började öppna när jag kom hem. Idel glada utrop hördes efter varje paket: men åh!, åh, vad vacker!, tack så mycket! :)
Stackar'n, det är ju ett tag kvar till jul...men om ett par veckor får vi vår och då glömmer hon bort det, vitsippor och småkryp smäller nästan lika högt!
snöhögar igen och mer blir det
Tog en paus och hämtade in Julia, dom var sena pga vädret och Älva var stressad. Att nån annan stressar på kan få min dotter att bli arg och så blev det, mina armar fick sig en omgång och det ser ut som om en katt klöst mig i ansiktet. Man skulle önska att solen alltid sken och att omgivningen alltid hade gott om tid...
Men nu är det lugnt igen och vi kan börja om.
Fjärde dagen utan cigaretter och det var tur att jag inte hade några hemma nu ;)
jamen det är jag ju, och jag är även en god man. Till Julia. Beslutet kom från tingsrätten idag. Så nu startar alltså vår formella relation och jag får börja med att kontakta bank, fk och överförmyndare för lite fix med blanketter. Jag har inte riktigt kläm på det här med redovisning för det är ju lite annorlunda så länge hon bor hemma och jag vill ju göra allting rätt. Men jag lär mig. När vi hade öppnat posten idag så sa jag till Jullan att: "nu är jag din god man", "Nämen"! sa hon glatt :) Så jag var nog ett bra val :)
vi fick beslutet båda två så det känns ju dubbelt så säkert
Jag kände att jag var tvungen att dokumentera en "sak" som finns i det här huset. Hon är väldigt viktig för Julia, inte alltid men om något är lite jobbigt så måste hon finnas där och hon har funnits där i 16 år. "lilla Slankan", något ärrad men ack så älskad <3 idag har hon badat bort förkylningsbacillerna :)
jag håller mig ifrån cigaretterna och pratar peppande med mig själv...
onsdag imorgon och jag hoppas Julia kan gå till skolan igen. Hosta har jäklats med henne på nätterna så sömnen har blivit lidande, men inatt har hon sovit lite bättre. Helgen som gick var ganska trist. Dåligt med sömn pga hostan och jag har troligen fått en muskelinflammation i högerarmen. Det onda sitter precis i en rörelse jag använder när jag hjälper Julia och nu har hon ju varit hemma mycket så då blir man lite mer sliten. Men Voltaren funkar faktiskt.
Morgondagen ska jag ägna åt mig själv, först medarbetarsamtal eller resultat och utvecklingssamtal som det lite fint heter. På en arbetsplats kan det vara svårt att nå resultat när man som vi fått ny chef åtta gånger på sex år. Ett tydligt ledarskap är oerhört viktigt annars spårar det lätt ur. Någon måste hålla ihop det och föra verksamheten framåt. Eftermiddagen ska jag tillbringa framför datorn, skrivandes på ett cv och ett personligt brev. Jag ska söka ett nytt jobb, jag hyser inga större förhoppningar om att få det men jag ska försöka vara övertygande i min ansökan. Men det är fasen så svårt! Jag har aldrig sökt nåt jobb men heller aldrig varit arbetslös, jag har blivit tillfrågad och fått mina jobb. Arbetsmarknaden var inte så svår då. Jobbet jag ska söka är nåt helt nytt för mig men det skulle passa tror jag :)
Förövrigt är det andra dagen utan cigaretter och livet är lite tråkigare.
och känna att man är redo att gå upp, ingen annan är vaken och sen hinna med kaffe och nyheter medans man smakar på känslan av den lediga dagen, det är lycka. Nu är vi vakna allihop och både Kalle och jag är på bra humör. Julia däremot fortsätter att sura, hon har nog en sådan period tror jag, dom kommer ibland och det är som att det händer en del i huvud och kropp som hon får svårt att hantera. Jag brukar kalla dom för utvecklingsperioder för när hon blir på bättre humör så är det som om hon växt lite.
Det händer ganska mycket nu tycker jag, inget som är tråkigt men huvudet får en del att göra. Kalle fyller snart år, sweet sixteen och det är pretty ofattbart. Det händer en hel del på jobbet och så satte min lilla mamma pricken över i:et när hon bestämmer sig för att åka till USA i slutet på maj. Ensam. 71 år. Hon är sååå cool!
I Erie, Pennsylvania bor Wieslawa, och historien om henne och min mamma är ganska fantastisk tycker jag. Min mamma växte upp i Skänninge, Östergötland och som barn, efter andra världskriget tog hennes familj emot en flicka från Tyskland några somrar. Efterkrigstiden i Tyskland var svår och W. hade rysk-polskt ursprung. Hennes familj emigrerade sedan till Amerika. Mamma och Wieslawa tappade kontakten då, dom skrev ett tag till varann men sen rann det ut i sanden. Vi har alltid vetat om Vickie, som hon också kallas och mamma har pratat om henne och visat foton. För några år sen, 2008 fick jag för mig att jag skulle försöka hitta henne och när jag väl börjat så gick det inte att sluta. Amerikanska register var inte att tänka på och det enda vi visste var att hennes familj slog sig ner i Erie. Som tur var så hade hon stannat där och faktiskt hittade jag henne med hjälp av Goggle Earth. Jag hittade först Wieslawas mamma på en adress och längre ner på den gatan bodde en Mr. Garlan Newcomb som var gift med en Wieslawa och dom hade även son som hette Anthony, det hette också Vickies pappa. Vi chansade och skrev ett brev...W. har berättat om dagen hon fick det, lyckan och glädjetårarna :) Det var alltså hon.
Året efter kom hon hit, vi mötte henne på Arlanda och att se dom mötas efter 55 år var så obeskrivligt häftigt!! Absolut fantastiskt!! Sedan har kontakten varit tät och mina föräldrar och brorsan har varit där. Mamma fick även kontakt med en kusin som emigrerat som de också hälsade på :)
Nu åker hon alltså igen, jag tror hon känner att hon måste, åren går och relationen dom har är syskonlik.
så har jag sagt några gånger idag till fröken Söder. Hon lever rövare här hemma och mitt tålamod tryter. Jag antar att många med mig sagt så till sina barn nån gång. Det var tråkiga rubriker i tidningen igår, kränkningar på en gruppbostad för funktionshindrade. Jag vet ingenting om det, men man blir ledsen och det får inte förekomma. Arbetsgivare har ett jätteansvar, speciellt i dessa tider när ekonomin är i fokus och inget får kosta. Att möta funktionshindrade är tålamodskrävande och personal måste få feedback i det dom gör. Sen blir det ju inte lättare för oss föräldrar precis när vi ska tänka eget boende för vårt funktionshindrade barn.
Jag är iallafall en trött mamma idag men fredagskänslan börjar så smått att infinna sig. Ledig helg med mina guldklimpar :) jag har lämnat bilen på felsökning och handlat för helgen. Hon som springer efter mig och ryter hela tiden, henne har jag mutat med ett godisägg så nu hoppas jag att lugnet varar ända fram till påsk! ;)
Nu vet jag ju att hon inte firar så hårt för det här är inte hennes favoritdag ;) eller födelsedagen går väl an bara hon slapp att bli äldre, hon kommer för evigt att vara vår 19-åring. Men man kommer ju inte undan och hon åldras med behag. Det var en måndag kväll vi träffades för första gången, 19.21 på BB i Västervik. Pojknamn kommer jag inte ihåg några och flicknamnen var Carolina eller Josefine och på nåt sätt så såg hon ut som en Carolina, eller Lina som det blev för oss :) Vi träffas ju inte så ofta som jag skulle vilja och födelsedagen har vi redan firat, men jag kommer nog att tänka på henne hela dagen <3
Carolina Karlsson, jag hoppar över mellannamnen hahaha...jag vet ju att du läser det här, jag önskar dig en solig och skön dag. Unna dig något och känn min kärlek och stolthet...du är den vackraste och klokaste människan på jorden! Hoppas du är klar i tvättstugan och att du har diskat så du kan plocka upp din nya kaffebryggare :)
Jag behövde inte längta efter Julia till eftermiddagen för dom ringde ifrån skolan på morgonen. Hon är förkyld och har nog lite feber, så nu kan vi umgås fram till onsdag eftermiddag iallafall...sedan kan nog pappan lösa av lite :) Jippie, säger vi då, även om jag inte bad om ett sjukt barn!
Sen har jag antagligen tänkt elaka tankar om nån, för när vi är på väg hem så börjar en varningslampa lysa på den !%&#&%(#&%!! bilen! JAG HATAR BILAR!! Det är nånting med mig och bilar som inte funkar och jag önskar så att jag inte behövde ha nån! Jag ångrar att jag inte blev bilmekaniker men när Julia flyttat hemifrån ska jag inte ha bil mer utan istället köpa mig en fin cykel!
Så efter en hektisk förmiddag har vi iallafall landat här hemma...vi dricker kaffe, äter kalla köttbullar och apelsiner, lyssnar på musik och funderar på om vi ska vårstäda hela veckan :)
