detvardethrjagvillesga.blogg.se

För ett tag sen hittade jag en FUB-grupp på Facebook och blev jätteglad, flera tusen personer med liknande erfarenheter som man kan få tips och feedback ifrån! Tänkte jag. Men jag sjönk istället, det är så mycket elände som beskrivs, så mycket tråkigheter och många är så trötta, uppgivna, missnöjda med i stort sett hela samhället. Man litar inte på myndigheter, beslutsfattare eller personal. Mammor är det som skriver, de få män som gör inlägg skriver en blänkare om nåt nytt lagförslag eller så. Min ångest och mina nojjor om framtiden för Julia känns som en piss i havet i jämförelse. Eller har jag skygglappar på? Är det såhär? För isåfall vet jag inte vad vi är dömda till. Jag känner ju igen allt dom skriver om, men sätter ju inte så gärna ord på det, av självbevarelsedrift antagligen

 

Sen hittade jag en tidskrift, Föräldrakraft. Men fick ingen kraft av den heller, bara ytterligare belägg för att livet ska bli ett helvete. I en artikel tex så skriver man om det tunga föräldraansvaret som knäcker föräldrar och att stödinsatser måste bli bättre. Sen läser jag en annan artikel, då ska regeringen utreda och komma tillrätta med föräldrar som skor sig på sina barn ekonomiskt. HAHA vafan tror dom!! Vem tror att nån vill ha ett barn med funktionshinder?? Vem tror att man vill ha ett jobb som asssistent till sitt eget barn?? Och vem i helvete tror att man blir rik på det?!

 

Om jag ska försöka samla mina tankar så känns det ju lite cyniskt som att jag har tänkt fel, jag borde inte ha lagt pengar på livet utan på framtiden. Vi borde ha tryckt ihop oss en liten lägenhet, inte haft bil utan sparat pengarna till Jullan, för nu när hon ska flytta hemifrån så kommer hon alltid att få leva på existensminimum och jag kan inte bidra med nåt för jag kommer inte heller att ha råd med det. Mammor till funktionshindrade barn jobbar för det mesta deltid, för att kunna ta hand om sitt barn oxå. Om hon ska flytta in i en gruppbostad så betalar man tydligen så mycket i hyra att det blir inte mycket över till annat. Kronor per kvadrat gäller tydligen inte! Och vad är det jag ska lämna över henne till, ett liv som styrs av en kommuns ekonomi? Ett boende som styrs av tillgången på personal? En fritid som ska begränsas av regler som nån annan bestämmer?! Vilket jävla straff för att hon föddes funktionshindrad!! Vem står för medbestämmandet? Inte hon iallafall.

 

Livet är inte alltid som i Köping och lingonen är många och dom som sitter på stjälkar som kan gå av. Och nej, jag är inte bitter, än.

 

                                                               jag har ingen dåilg bild som passar

                                                               till det här inlägget, jag har bara fina bilder.

 

 

.

det är styrkan på mina nikotinplåster, jag måste ha dom några veckor till och ska sedan trappa ner till svagare styrka. Frågan är hur det varit utan dom, för även med dom så är hela jag en katastrof. Det är därför jag inte skriver så mycket här, det går inte. Jag har rökt i 33 år, cirka gurka en ask om dagen. Nu vill jag inte det längre, jag vill verkligen inte, vill inte vara rökare! Jag mår inte bra som rökare.

 

Nikotin är ett nervgift, herregud varför gör man ens cigaretter! Ett nervgift som man blir beroende av, det är sjukt och det är så jag måste tänka för jag vet att det här blir svårt. Svårt för mig, svårt för min omgivning...jag hoppas att Kalle och Julia orkar det här tillsammans med mig. Min avgiftning kan man t.om läsa om, trött, nedstämd, okoncentrerad, ont i kroppen, ont i munnen, klåda och utslag. Sanslöst vansinnigt och jag får leva för en timme i taget.

 

Helgen som gått har varit helt hemsk, det är värst hemma för här finns alla vanor :(

 

Jag ångrar sååå mycket att jag tog bort korttidshelgen för Julia. Jag brukar boka av dom vid storhelger när jag är ledig men hon hade haft det så mycket bättre där i helgen. Jag kan ju inte begära att hon ska ta hänsyn till mig och jag har inget som helst tålamod och har svårt att överhuvudtaget vara det minsta glad.

 

Jag sitter och tittar på bilder just nu som gör mig glad. Bilden här under är från förra sommaren när Kalle och jag var i Sthlm. Vi turistade och tog en fikapaus vid Djurgårdsbron :) jag kommer ihåg hur bra jag mådde just då, solen sken, vattnet kluckade omkring oss och fikat smakade fantastiskt! Men jag kommer oxå ihåg att jag tyckte det var så bra att man fick röka där, det fanns askkoppar på borden...I sommar hoppas jag på samma känsla, men utan cigaretter.