detvardethrjagvillesga.blogg.se

För ett tag sen hittade jag en FUB-grupp på Facebook och blev jätteglad, flera tusen personer med liknande erfarenheter som man kan få tips och feedback ifrån! Tänkte jag. Men jag sjönk istället, det är så mycket elände som beskrivs, så mycket tråkigheter och många är så trötta, uppgivna, missnöjda med i stort sett hela samhället. Man litar inte på myndigheter, beslutsfattare eller personal. Mammor är det som skriver, de få män som gör inlägg skriver en blänkare om nåt nytt lagförslag eller så. Min ångest och mina nojjor om framtiden för Julia känns som en piss i havet i jämförelse. Eller har jag skygglappar på? Är det såhär? För isåfall vet jag inte vad vi är dömda till. Jag känner ju igen allt dom skriver om, men sätter ju inte så gärna ord på det, av självbevarelsedrift antagligen

 

Sen hittade jag en tidskrift, Föräldrakraft. Men fick ingen kraft av den heller, bara ytterligare belägg för att livet ska bli ett helvete. I en artikel tex så skriver man om det tunga föräldraansvaret som knäcker föräldrar och att stödinsatser måste bli bättre. Sen läser jag en annan artikel, då ska regeringen utreda och komma tillrätta med föräldrar som skor sig på sina barn ekonomiskt. HAHA vafan tror dom!! Vem tror att nån vill ha ett barn med funktionshinder?? Vem tror att man vill ha ett jobb som asssistent till sitt eget barn?? Och vem i helvete tror att man blir rik på det?!

 

Om jag ska försöka samla mina tankar så känns det ju lite cyniskt som att jag har tänkt fel, jag borde inte ha lagt pengar på livet utan på framtiden. Vi borde ha tryckt ihop oss en liten lägenhet, inte haft bil utan sparat pengarna till Jullan, för nu när hon ska flytta hemifrån så kommer hon alltid att få leva på existensminimum och jag kan inte bidra med nåt för jag kommer inte heller att ha råd med det. Mammor till funktionshindrade barn jobbar för det mesta deltid, för att kunna ta hand om sitt barn oxå. Om hon ska flytta in i en gruppbostad så betalar man tydligen så mycket i hyra att det blir inte mycket över till annat. Kronor per kvadrat gäller tydligen inte! Och vad är det jag ska lämna över henne till, ett liv som styrs av en kommuns ekonomi? Ett boende som styrs av tillgången på personal? En fritid som ska begränsas av regler som nån annan bestämmer?! Vilket jävla straff för att hon föddes funktionshindrad!! Vem står för medbestämmandet? Inte hon iallafall.

 

Livet är inte alltid som i Köping och lingonen är många och dom som sitter på stjälkar som kan gå av. Och nej, jag är inte bitter, än.

 

                                                               jag har ingen dåilg bild som passar

                                                               till det här inlägget, jag har bara fina bilder.

 

 

.