detvardethrjagvillesga.blogg.se

och känna att man är redo att gå upp, ingen annan är vaken och sen hinna med kaffe och nyheter medans man smakar på känslan av den lediga dagen, det är lycka. Nu är vi vakna allihop och både Kalle och jag är på bra humör. Julia däremot fortsätter att sura, hon har nog en sådan period tror jag, dom kommer ibland och det är som att det händer en del i huvud och kropp som hon får svårt att hantera. Jag brukar kalla dom för utvecklingsperioder för när hon blir på bättre humör så är det som om hon växt lite.

 

Det händer ganska mycket nu tycker jag, inget som är tråkigt men huvudet får en del att göra. Kalle fyller snart år, sweet sixteen och det är pretty ofattbart. Det händer en hel del på jobbet och så satte min lilla mamma pricken över i:et när hon bestämmer sig för att åka till USA i slutet på maj. Ensam. 71 år. Hon är sååå cool!

 

I Erie, Pennsylvania bor Wieslawa, och historien om henne och min mamma är ganska fantastisk tycker jag. Min mamma växte upp i Skänninge, Östergötland och som barn, efter andra världskriget tog hennes familj emot en flicka från Tyskland några somrar. Efterkrigstiden i Tyskland var svår och W. hade rysk-polskt ursprung. Hennes familj emigrerade sedan till Amerika. Mamma och Wieslawa tappade kontakten då, dom skrev ett tag till varann men sen rann det ut i sanden. Vi har alltid vetat om Vickie, som hon också kallas och mamma har pratat om henne och visat foton. För några år sen, 2008 fick jag för mig att jag skulle försöka hitta henne och när jag väl börjat så gick det inte att sluta. Amerikanska register var inte att tänka på och det enda vi visste var att hennes familj slog sig ner i Erie. Som tur var så hade hon stannat där och faktiskt hittade jag henne med hjälp av Goggle Earth. Jag hittade först Wieslawas mamma på en adress och längre ner på den gatan bodde en Mr. Garlan Newcomb som var gift med en Wieslawa och dom hade även son som hette Anthony, det hette också Vickies pappa. Vi chansade och skrev ett brev...W. har berättat om dagen hon fick det, lyckan och glädjetårarna :) Det var alltså hon.

 

Året efter kom hon hit, vi mötte henne på Arlanda och att se dom mötas efter 55 år var så obeskrivligt häftigt!! Absolut fantastiskt!! Sedan har kontakten varit tät och mina föräldrar och brorsan har varit där. Mamma fick även kontakt med en kusin som emigrerat som de också hälsade på :)

 

Nu åker hon alltså igen, jag tror hon känner att hon måste, åren går och relationen dom har är syskonlik.

 

                                                                    Reeni <3 Wieslawa